Sen dess pinkar jag hellre i byxan.

1982. Blåvitt hade tagit sig till en osannolik final i UEFA-cupen mot Hamburg SV och första finalmatchen var på hemmaplan. Drygt 42.000 åskådare på Ullevi och 22 år gammal jag var naturligtvis en av dessa.

Att få tag i biljetter var inte så lätt, först till kvarn gällde så det blev till att ta ledigt och köa utanför Ullevi. När grindarna öppnades och folk knödde på i den helt oorganiserade kön så satt jag fast. Mina fötter lämnade marken och jag fördes runt som en hjälplös flipperkula. Ett steg fram, tre åt sidan, två snett bakåt osv... Och stackars mamma, bara 155 cm, var också med på uppdrag av farsan som var tvungen att jobba. På något sätt, innan paniken infann sig, kom vi båda ut på andra sidan med biljetter i handen. Jag kom ut med två platser längst upp på B. Morsan med biljetter till farsan på vår vanliga sektion N.

Sitter man längst upp på B, på ett fullsatt Ullevi, så springer man inte ner till kiosken eller till pissoaren i onödan, inte ens i pausen. Så vi höll oss, min vän och jag. Men när skräcken för Horst Hrubesch lagt sig och underlivet skrek allt mer av smärta av någon öl innan matchen och tiden började närma sig 80:e minuten kändes det ändå riskfritt att snabbt springa ner och tömma den sprickfärdiga blåsan.

Allvarligt, jag vet inte hur länge vi pinkade, men när väggarna började skaka och ett öronbedövande vrål hördes, då pinkade jag snabbare än någonsin i mitt liv. Sista strålen hamnade ändå i byxorna om jag minns rätt. På något sätt trodde jag att jag skulle hinna ut för att se det som redan hade hänt...

För alla er andra som också missade målet, här är TV-reprisen igen:

Utan särskild anledning...

”Utan särskild anledning” är tack och lov ett namn på en blogg som inte förpliktar.

Och det är bra för jag har inte riktigt koll på om jag får vara med här. Men denna värld sägs inte ha några regler eller leveranstider att hålla så jag förväntar mig ingenting av mig själv.

Håll till godo, om det kommer något ovanför det här inlägget.